söndag 20 december 2009

Ruvardagar

God jul, god ångest.

Ruvardagar heter det. När man väntar från äggisnättning till besked. Om det blivit ett liv eller om det blivit ett slag i ansiktet.

Ett helt samhälle förbereder sig för jul. För att fira födelsen av en skäggig filur som påstår att allt har en mening som styrs av hans pappa.

Vad är det för mening?
Vad är det för mening med all sorg, med ångest, med lidande? Var är det för mening med att vissa får barn de aldrig önskat och att andra aldrig får de barn de längtat efter i eoner av tid.

Julen är en tid att vara nära de man älskar. Men det är också en tid av hyckleriets momentum. Jag blir förolämpad av religiösa påståenden om meningar och vägar utstakade av gubbar i himlen. Provocerad.

Det finns ingen mening.

Men det finns hopp. Och det hoppet har inget att göra med varken Allah, Jesus, Ganeshi, Zeus eller någon annan.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 11 december 2009

Nya tag, ny väntan

Nu har det gått en månad. Som känns som en livstid. Utan att det finns något värt att minnas. Allt är en väntan. Allt är en anpassning efter väntan. Mens. Sprutor. Blodprov. Frustration.

Men nu är vi mitt inne i ett nytt försök. Två veckor med sprutor passerade. Ett ägguttag genomfört.

När äggblåsorna har tömts väntar jag spänt, sittandes vid min drogade älsklings sida, på att från labbet höra de magiska orden - ägg hittat. Det skedde. Ett första steg mot ett mirakel.

De tömde henne på äggblåsorna och fick fram tolv ägg. Vi lämnar kliniken ungefär samtidigt som mina små kompisar för möta hennes ägg.

Om de inte ringer innan vi ska dit om två dagar vet vi att det finns åtminstone ett ägg, som förra gången vi försökte, som har befruktats och delat sig. Och ingen ringde.

Med nervösa steg och en mage som vill vända sig ut och in klev vi in på kliniken och fick veta att hela tre ägg har både blivit befruktade och delat sig som de ska. Ett av dem ska föras in, de två andra läggs i frysen. Ungefär som fiskpinnar eller ett glasspaket.

När hon med den mjukaste röst berättar att nu för vi in embryot. När du vänder ditt huvud och en tår rinner över din kind. När doften av klinik inte längre känns. När jag hör mina hjärtslag mer än deras röster. Då kanske det händer.

Allt tar femton minuter. Nästan mindre. Helt otroligt. Du är med embryo. På lika kort tid som jag äter en hamburgare. Det är utveckling.

Och nu... åter till väntan. Den 28onde är vår testdag. Men vi kommer såklart testa tidigare.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

fredag 6 november 2009

Om hopplöshet

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan.

Men jag vet inte.

Jag känner att det nästan är borta. Att livet bara styrs av reptila beteenden. Att jag är passagerare men att någon annan kör. Att inget spelar roll.

Har ni varit passagerar i ert eget liv någon gång? Har ni släppt styret, blundat, och väntat på att resan ska ta slut?

Det känns ändlöst. Men vi ska försöka. Precis som man köper två läsk och betalar för en, så har vi köpt tre behandlingar... och förvisso betalat för allihop. Vi har två gånger kvar.

Lite andra sprutor den här gången. Men först. Väntan. På nästa mens.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

onsdag 4 november 2009

Tomt

Det blev ingen bebis.

Det är tomt.

söndag 25 oktober 2009

Att stå ut




Att stå ut i mörker går. Om man vet att där någonstans finns en dörr ut. Ett ljus. Ett vindöga. Men vad gör du om du inte vet att så är fallet? Vad gör du när tvivlet sätter in. Finns där verkligen en dörr, ett ljus, en möjlighet?

Fortfarande alldeles för många dagar kvar tills vi får testa om det har blivit en graviditet. Vi har såklart redan testat en gång. Trots att kliniken vill att vi ska vänta till den 2 november så prövade vi ändå. Nio dagar innan de vill, men ändå dag 28 i menscykeln. Än mer tvivel. Borde det inte blivit ett plus? Eller syns det senare med all hormonbehandling?

Tvivel. Ångest. Demoner. Kära vänner. Välkomna in i mitt liv. Ni vet var allt finns, känn er som hemma. Klös min magsäck. Vila i mina tankar. Gör mina fötter tyngre och skräm bort min sömn. Kära vänner. Väkomna.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 19 oktober 2009

En dörr på glänt



Det är ett sådant här som finns i min sambo.

Av åtta ägg, blev hälften befruktade, av de befruktade, såg ett bra ut. Ett embryo, fyra celler, kan vara skillnaden mellan liv och inte liv.

Ett rum i mörker, utan fönster, svarta väggar; kan bli så ljust, blott genom en dörr som står på glänt.

Nu ska vi vänta, återigen, vänta. Vänta på graviditetstest. Den 2 november vet vi.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

tisdag 13 oktober 2009

Ett liv i ett rör

Stesolid.
Sjukhuskläder.
Instruktioner.
Spermasprut.
Lugnt rum.
Gynstol.
Sära inför främlingar.
Rutin för dom.
Liv för oss.

Ultraljudsstav.
Nål.
Punktera äggblåsa.
Suga ut.
Från labbet ropar de ägg hittat.
Jag undrar, sa de inte liv.. hittat.

Åtta ägg.
Åtta rör.
Uppvaknande.
Tårar med hennes kind.
Tårar inom mig.
Hopp.
Oro.

En cell.
Kanske.
Delas till fyra.
Ett liv i ett rör.
Kanske.
Tillbaka till sin livmoder.
Liv.
Moder.


Igår sögs alltså äggen ut ur sina äggblåsor. Det blev åtta stycken. Imorgon efter lunch ska ett befruktat ägg föras tillbaka. Om de inte ringer på förmiddagen. Och säger att det inte gått som det ska. Om de inte ringer, då är min älskade gravid. Imorgon. Kl 13.30.


Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

fredag 9 oktober 2009

Fem för de stora och tre för de små...

Fem stora och tre små. Det är domen efter dagens ultraljud då äggblåsornas tillväxt kontrollerades. Sannolikt kan alltså åtta ägg plockas på måndag. Idealt bör det efter spurbehandlingen finnas fem till tio ägg att plocka. Så för en gångs skull går något vår väg.

Jag håller tummarna, hela handen. Nej. Hela livet. Och mer därtill.

torsdag 8 oktober 2009

Du borde verkligen bli farsa...

"Det gick på första försöket"

"Du borde verkligen bli farsa, jag rekommenderar det, helt grymt"

"När har ni tänkt att skaffa barn då"

Alla som mot sin vilja är barnlösa vet hur små meningar som formuleras i välmening kan slå i ansiktet så att det känns att blodet rinner och alla tänder faller ut ur kroppen.

Många förstår jag, distansierar sig, vill inte vara en del i andras provocerande lycka.

Min älskade får ont i hela sin existens när människor om kring henne blir gravida på beställning. "Det är orättvist". "Det borde vara vår tur nu". "Dom borde också få vänta" Jag förstår henne. Men väljer ändå ett annat sätt att se på saken.

Jag tror inte att rättvisa finns i en viss dos som portioneras ut och när någon annan fått sin rättvisa och lycka igenom så finns det mindre dos över till mig. Jag menar istället att andras tillgång till lycka varken gör till eller från för min tillgång till lycka. Det är väl logiskt. Men hjärnan är inte alltid logisk.

En sak har jag lärt mig av allt detta. Som jag inte förstått förut. Jag har förstått hur provocerande det kan vara när andra tar graviditet och liv för givet. Så mycket har jag lärt mig, att jag aldrig ska sända ut sådana signaler. De små ord av välvilja som kan göra så ont, dom skulle så enkelt kunna formuleras på ett annat sätt. Med lite empati. Med lite förståelse.

Igår tog hon blodprov. Inget verkar fel än så länge. Två sprutor per kväll. Och jag kan inget göra.

Snart sexcelibat. Eller åtminstone för min del orgasmförbud. De små liven ska tydligen frodas i avhållsamhet. En pina, men i jämförelse med hennes sprutor, blodprov, ultraljud, biverkningar osv osv. Så är några dagars avhållsamhet ganska enkelt att motivera.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

måndag 5 oktober 2009

Nu springer vi

Nu är vi igång. Aldrig har några droppar blod varit så välkomnande.

En IVF-behandling får börja först när mensen kommer. Då väntar man ett par dagar ytterligare och sedan ska kvinnan prepareras genom sprutbehandlingar. För att göra en lång historia kort ska hon ta sprutor som stimulerar äggproduktion, samtidigt som hon ska ta medicin som gör att det inte går för fort. Väldigt förenklat uttryckt.

Under de två veckor fram till att äggen är redo att plockas (ja, det känns lika fruktansvärt kliniskt objektifierande av kvinnans kropp som det låter), så ska sprutor tas varje kväll, blodprov genomföras och ultraljud göras. Sen ska äggen plockas, odlas, befruktas och sättas tillbaka. Sen väntan. Djävulsk och evig väntan. Väntan som äter upp allt som kommer isin väg, glädje, sorg, energi. Allt äts upp av längtan.

Min insats? Jag ska leverera en orgasm. Men aldrig har det kännts så jobbigt att ha det så lätt.

Nu är vi på dag fem i sprutbehandlandet. Om en dryg vecka ska befruktningen ske. Befruktning - ett i vanliga fall känslolöst ord som nu känns mer vackert än alla ord i världens samlade bokverk.

Vi springer nu älskade. Känner du. Vi springer. Vi vet inte vart eller hur länge. Men vi springer.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

torsdag 10 september 2009

Tio konstigheter när man längtar efter barn

Att längta efter barn innebär en stegvis förändring av mina egenskaper. Låt mig ge tio exempel:
1. Jag ser gravida magar överallt. Stora, runda, vackra, gungande, sexiga, breda, putande, diskreta, uppenbara. De är där. Överallt. I alla former.
2. Jag blir avundsjuk på tröttögda föräldrar med kolikskrikande bebisar.
3. Varje gång hon får mens vill jag spola tiden framåt tills nästa månad då den kanske kanske uteblir.
4. Alla saker jag tidigare trodde var viktiga blir sucessivt mindre viktiga.
5. När jag pratar om bebislängtan med min sambo blir jag kåt, ofrånkomligt.
6. Jag vet var de flesta bebisbutikerna i närheten av mitt jobb finns.
7. Jag vet vad begrepp som BF+2, trimester, VUL och MA betyder.
8. Jag förstår hur ont det kan göra när någon "råkar bli gravid på första försöket".
9. Jag vet hur det känns när det som kallas längtan upptar varje andetag.

10. Jag vet att lyckan inte är självklar.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

måndag 7 september 2009

Idag - vi fick hopp

Hej, vi vill köpa en bebis. Lämpligt leveranstillfälle om nio månader.

Tänk om det var så enkelt.

Det är det inte.

Men ändå, vi fick hopp.

Besöket var kort, vi visste vad vi ville. Information om hur IVF fungerar. Vi ska genomgå "den korta metoden" vilket innebär att den av sprutor givna stimulansen av ägg etc. endast pågår i två veckor istället för i fyra veckor. Mindre lidande för henne. Mindre väntan för oss.

Om en månad har hon mens. Om en månad får vi börja. Om en månad tilltar nervositeten.

Vi är unga. De har inte hittat något fel på oss. Och prognosen är god. 75 till 80 procents chans att det blir en bebis inom tre behandlingar. Men även om det endast varit en procents chans så hade vi klamrat oss fast vid den procenten och gett oss iväg på den här resan.

Märkligt det där. Ett trepack. Ungefär som ett sexpack folköl. Men den här gången är det en bebis och inte en bakfylla som är i sikte. Den här gången är den inte 55 kronor utan 55 tusen kronor. Den här gången gäller det inte en fest. Den här gången gäller det livet.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

söndag 6 september 2009

Imorgon - ge oss hopp

Tankar i paus.
Liv i paus.
blogg i paus.

Det har varit en sommar av väntan. Vi har bestämt oss för IVF och vi fick vänta på vårt första möte på kliniken. Det är imorgon.
I väntan på mötet är det som om livet är pausat.

Vi lever. Dagarna går. Men ändå känns det som om vi står på samma ställe hela tiden.
Ingen stark glädje, ingen djup sorg. Bara en dvala och en väntan.

Det känns nästan som ... att inget längre spelar roll. För ett drygt år sedan fantiserade vi om namn, om resor, om barnvagnar, om händer som är lika mina och om en mun som är lik hennes. Men nu - inget. Vi fantiserar inte längre.

Jag hoppas att allt känns annorlunda imorgon. Efter mötet.

Ge oss hopp.


Läs även andra bloggares åsikter om ,

torsdag 23 juli 2009

Cash is king (?)

"Normala testresultat". En suck av lättnad. Inget fel på mig. Alla små kompisar simmar som de ska i spermieprovet.

Nästa tanke. Inget fel på mig. Inget fel på henne. Men vad är då fel?

Det rationella sökandet efter felande länk står i bjärt kontrast till vår iver att famla efter minsta halmstrå av hopp. Negativa graviditetstester och vitaminkurer som ska öka chanserna att bli gravid går hand i hand med ett systematiskt letande efter fel. Kort sagt, vi skjuter på allt som rör sig.

Om det hade varit något fel på henne, eller på mig, hade det känts lättare då? Att veta vad det är som brister. Eller hade det varit en smärtsam signal om att man inte har de mest naturliga av egenskaper - förmågan att fortplanta sig.

Nu återgår jag till... väntan. Semesterstängt hos läkaren som remitterade mig till Karolinskas provmottagning K58. Jag vet vad som väntar. Mellan ett och två års väntetid för att få hjälp från landstinget. Eller minst 30.000 kronor för att få hjälp med IVF-behandling av en privat mottagning.

Jag hatar att behöva göra ett sådant val och jag vill skrika till våra landstingspolitiker. Höj skatten och öka kapaciteten hos landstingets fertilitetscentrum! Att få hjälp att bli gravid borde inte vara en fråga om pengar. Det borde enbart vara en fråga om längtan och kärlek till ett barn som inte ännu finns.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

torsdag 16 juli 2009

Spermaprov och väntan

För er som aldrig lämnat ett spermaprov.

Om ni inte blir med barn så kontrolleras oftast kvinnan först. Test av att hennes ägglossning fungerar som den ska etc. Sen blir det din tur som man. Du får ett samtal med din läkare och en remiss till landstingets provinlämning.

Du ska fylla i några papper om hur frisk du varit tidigare, om du varit med om tidigare graviditeter, om du arbetar i miljöer som innebär risk för att de små liven ska råka illa ut.

När du fyllt i pappren och avstått från sex i två till fyra dygn (har man en underbar respektive i sitt liv så motsvarar dessa dygn flera år av celibat); sen så ska du helt enkelt "producera". Du kan göra det hemma i en burk som du fått av läkaren. Den är stor nog för att du inte ska vara i närheten av att ens fylla den till hälften. Men du måste ta dig till provinlämningen inom en timme efter att du gjort vad du ska.

Om du bor långt ifrån som mig får du välja det mindre glamourösa sättet, en toalett på sjukhuset bredvid inlämningen. När du kommer till inlämningen med din burk kan du som jag mötas av att de tre kvinnor som arbetar i inlämningen är vackra som sällan skådas i en sjukhusmiljö.

För dem är jag en i raden, för mig är det generande. Men bortsett från att det är lite generande är det enkelt och inget att rädas. Om två veckor får jag svar via post. Efter det får vi se hur man kan gå vidare.

Gemensamt för alla steg på vägen mot en bebis... är väntan.
Vänta på hennes tid för ägglossning.
Vänta på tid för utebliven mens.
Vänta fem minuter på att få se om stickan visar ett plus.
Vänta på att mensen ska komma eller att stickan kanske kanske kanske har visat fel.
Vänta på att mensen ska ta slut.
Vänta på hennes tid för ägglossning.
Vänta på att få tid för henne hos gynekolog.
Vänta på att få tid för att hon ska lämna blodprov.
Vänta på att få tid för att hon ska få lämna nytt blodprov senare i menscykeln.
Vänta på att få svar på prover.
Vänta på att få tid för mig hos läkaren.
Vänta på att få lämna spermaprov (och en förbannat lång väntan på att få ha sex igen).
Och nu... väntan på svar.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

fredag 10 juli 2009

Missfall är politik

Jag undrar idag Mama Mia, om ni tänkte på hur det kändes med obekanta ansikten som levererar sorg.

Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur de där tavlorna upplevs, när de illustrerar allt som tagits ifrån dig.


Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur mycket femton minuters sorgbehandling med två olika personer hjälper.

Jag undrar idag Mama Mia, hur mycket ni tjänade av era landstingsavtal på våra besök, och alla andra besök samma dagar.

Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur svårt det är att själv få ringa er efter att ni inte ringt tillbaka som ni skulle, och beställa tid för att skrapa bort resterna av det som hunnit bli en del av vår identitet.

Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur det känns att trösta någon som bär något dött i sig, i två veckor, innan det finns tid att ta bort.

Jag undrar idag Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, om ni ens kan förstå vad era löpandebandavtal med privata utövare av sorgebesked kostar i form av lidande och smärta.


Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

torsdag 9 juli 2009

Missfallet

Vi vaknade fulla av förväntan. Det tidigarelagda ultraljudet skulle gå fort visste vi. Vi skulle inte kunna se en färdig bebis men vi skulle få se ett hjärta slå. Vi skulle få se magin mellan oss två som blivit ett hjärta som slår. Vi skulle fnissiga gå och köpa vår första bebisklädsel. Vi visste att det var tidigt men livet kan ju inte fortgå om vi hela tiden lever med rädsla att våga ge sig hän. Vi skulle ge oss hän.

Det blev inte så. Jag satte mig brevid dig. Jag var darrig och visste att tårar av stark glädje är de svåraste att hålla tillbaka. Jag försökte vara behärskad. Snart ska vi få se.

Den där transparanta smeten på din mage. Hennes hastiga vana hand som trycker den framtidsliknande scannerapparaten mot din mage. Som så många gånger förr, som så många gånger tidigare samma dag, letar hon efter det där hjärtat.

Inget syns, inget konstigt. Gå på toaletten. För mycket i blåsan. Du kommer tillbaka. Handen letar vant bestämt och utan passion. Utan känsla i rösten så säger hon att det är något fel.

Vår värld rasar. Hon tittar på klockan.

”Det är inget där, jag är hemskt ledsen.”

Jag undrar, hur kan du vara hemskt ledsen, utan att röja en känsla. Ingen mer tid. Nästa på väg in. Vi till ett annat rum. Genom en korridor. Mötte en kvinna med en mage så vacker. Bebisar på planscherna på väggen.

Ny barnmorska. Inte vår egen. Hon hjälper oss räkna det som vi redan räknat på med en mikroekonoms precision. Vi har inte räknat fel. Hjärtat borde synas nu. Men kanske vi ändå har räknat fel. Men ingen mer tid. Nästa på väg in.

”Läs den här.”

En broschyr. Om missfall. Och ändå lite hopp.



Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

tisdag 7 juli 2009

För över ett år sedan såddes ett frö

Mina ord måste komma ut. Om jag blir hörd eller ej, så måste jag få ut dom. Orden. Jag måste veta att jag finns. Läser du mina ord, då finns jag väl.

Jag vill bli något som jag inte är. Jag vill bli pappa. Jag behöver veta att jag inte är ensam om att vilja bli det. Den här bloggen är till dig. Till dig som också vill bli förälder, men som inte är det, som inte blir det... som kanske aldrig kommer att bli det.

För över ett år sedan, tidigt i relationen, så bestämde vi oss. Vi vill göra ett barn. I strid mot hur jag tänkte bara ett par år tidigare så ville jag bli pappa. Och jag ville inget hellre. När jag var 27 var det otänkbart, när jag var 29 ville jag inget hellre. Nu är jag nyss fyllda 31, och jag vet inte längre om jag kan bli det.

Vi har gått igenom nervositet, ivrig tilltro, vi har fått hopp, vi har varit gravida, vi har fått våra drömmar krossade av ett mörker mer svart än ord kan beskriva. Vi är inte gravida. Vi har ingen bebis. Vi har oss. Vi gläds i oss. Men saknaden efter det som aldrig fick finnas. Den saknaden måste jag uttala. Annars går jag under.

Jag ska berätta här, om min saknad. Om missfallet. Om längtan. Om att försöka, men misslyckas. Jag vill en dag få berätta här, om glädjen, om livet, om meningen. Jag hoppas.

Den här bloggen är för mig. Och kanske är den också för dig.


Läs även andra bloggares åsikter om , ,