Cash is king (?)

"Normala testresultat". En suck av lättnad. Inget fel på mig. Alla små kompisar simmar som de ska i spermieprovet.

Nästa tanke. Inget fel på mig. Inget fel på henne. Men vad är då fel?

Det rationella sökandet efter felande länk står i bjärt kontrast till vår iver att famla efter minsta halmstrå av hopp. Negativa graviditetstester och vitaminkurer som ska öka chanserna att bli gravid går hand i hand med ett systematiskt letande efter fel. Kort sagt, vi skjuter på allt som rör sig.

Om det hade varit något fel på henne, eller på mig, hade det känts lättare då? Att veta vad det är som brister. Eller hade det varit en smärtsam signal om att man inte har de mest naturliga av egenskaper - förmågan att fortplanta sig.

Nu återgår jag till... väntan. Semesterstängt hos läkaren som remitterade mig till Karolinskas provmottagning K58. Jag vet vad som väntar. Mellan ett och två års väntetid för att få hjälp från landstinget. Eller minst 30.000 kronor för att få hjälp med IVF-behandling av en privat mottagning.

Jag hatar att behöva göra ett sådant val och jag vill skrika till våra landstingspolitiker. Höj skatten och öka kapaciteten hos landstingets fertilitetscentrum! Att få hjälp att bli gravid borde inte vara en fråga om pengar. Det borde enbart vara en fråga om längtan och kärlek till ett barn som inte ännu finns.


Läs även andra bloggares åsikter om spermaprov, IVF, graviditet, barnlöshet, vård, privatisering

Spermaprov och väntan

För er som aldrig lämnat ett spermaprov.

Om ni inte blir med barn så kontrolleras oftast kvinnan först. Test av att hennes ägglossning fungerar som den ska etc. Sen blir det din tur som man. Du får ett samtal med din läkare och en remiss till landstingets provinlämning.

Du ska fylla i några papper om hur frisk du varit tidigare, om du varit med om tidigare graviditeter, om du arbetar i miljöer som innebär risk för att de små liven ska råka illa ut.

När du fyllt i pappren och avstått från sex i två till fyra dygn (har man en underbar respektive i sitt liv så motsvarar dessa dygn flera år av celibat); sen så ska du helt enkelt "producera". Du kan göra det hemma i en burk som du fått av läkaren. Den är stor nog för att du inte ska vara i närheten av att ens fylla den till hälften. Men du måste ta dig till provinlämningen inom en timme efter att du gjort vad du ska.

Om du bor långt ifrån som mig får du välja det mindre glamourösa sättet, en toalett på sjukhuset bredvid inlämningen. När du kommer till inlämningen med din burk kan du som jag mötas av att de tre kvinnor som arbetar i inlämningen är vackra som sällan skådas i en sjukhusmiljö.

För dem är jag en i raden, för mig är det generande. Men bortsett från att det är lite generande är det enkelt och inget att rädas. Om två veckor får jag svar via post. Efter det får vi se hur man kan gå vidare.

Gemensamt för alla steg på vägen mot en bebis... är väntan.
Vänta på hennes tid för ägglossning.
Vänta på tid för utebliven mens.
Vänta fem minuter på att få se om stickan visar ett plus.
Vänta på att mensen ska komma eller att stickan kanske kanske kanske har visat fel.
Vänta på att mensen ska ta slut.
Vänta på hennes tid för ägglossning.
Vänta på att få tid för henne hos gynekolog.
Vänta på att få tid för att hon ska lämna blodprov.
Vänta på att få tid för att hon ska få lämna nytt blodprov senare i menscykeln.
Vänta på att få svar på prover.
Vänta på att få tid för mig hos läkaren.
Vänta på att få lämna spermaprov (och en förbannat lång väntan på att få ha sex igen).
Och nu... väntan på svar.

Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, missfall, spermaprov, fertilitet, graviditet

Missfall är politik

Jag undrar idag Mama Mia, om ni tänkte på hur det kändes med obekanta ansikten som levererar sorg.

Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur de där tavlorna upplevs, när de illustrerar allt som tagits ifrån dig.

Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur mycket femton minuters sorgbehandling med två olika personer hjälper.

Jag undrar idag Mama Mia, hur mycket ni tjänade av era landstingsavtal på våra besök, och alla andra besök samma dagar.

Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur svårt det är att själv få ringa er efter att ni inte ringt tillbaka som ni skulle, och beställa tid för att skrapa bort resterna av det som hunnit bli en del av vår identitet.

Jag undrar idag Mama Mia, om ni vet hur det känns att trösta någon som bär något dött i sig, i två veckor, innan det finns tid att ta bort.

Jag undrar idag Folkpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, om ni ens kan förstå vad era löpandebandavtal med privata utövare av sorgebesked kostar i form av lidande och smärta.


Läs även andra bloggares åsikter om missfall, mama mia, graviditet, barnlöshet, ultraljud, skrapning, folkpartiet, moderaterna, kristdemokraterna, centerpartiet, privatisering

Missfallet

Vi vaknade fulla av förväntan. Det tidigarelagda ultraljudet skulle gå fort visste vi. Vi skulle inte kunna se en färdig bebis men vi skulle få se ett hjärta slå. Vi skulle få se magin mellan oss två som blivit ett hjärta som slår. Vi skulle fnissiga gå och köpa vår första bebisklädsel. Vi visste att det var tidigt men livet kan ju inte fortgå om vi hela tiden lever med rädsla att våga ge sig hän. Vi skulle ge oss hän.

Det blev inte så. Jag satte mig brevid dig. Jag var darrig och visste att tårar av stark glädje är de svåraste att hålla tillbaka. Jag försökte vara behärskad. Snart ska vi få se.

Den där transparanta smeten på din mage. Hennes hastiga vana hand som trycker den framtidsliknande scannerapparaten mot din mage. Som så många gånger förr, som så många gånger tidigare samma dag, letar hon efter det där hjärtat.

Inget syns, inget konstigt. Gå på toaletten. För mycket i blåsan. Du kommer tillbaka. Handen letar vant bestämt och utan passion. Utan känsla i rösten så säger hon att det är något fel.

Vår värld rasar. Hon tittar på klockan.

”Det är inget där, jag är hemskt ledsen.”

Jag undrar, hur kan du vara hemskt ledsen, utan att röja en känsla. Ingen mer tid. Nästa på väg in. Vi till ett annat rum. Genom en korridor. Mötte en kvinna med en mage så vacker. Bebisar på planscherna på väggen.

Ny barnmorska. Inte vår egen. Hon hjälper oss räkna det som vi redan räknat på med en mikroekonoms precision. Vi har inte räknat fel. Hjärtat borde synas nu. Men kanske vi ändå har räknat fel. Men ingen mer tid. Nästa på väg in.

”Läs den här.”

En broschyr. Om missfall. Och ändå lite hopp.



Läs även andra bloggares åsikter om missfall, graviditet, bb, ultraljud, barnlöshet, mama mia

För över ett år sedan såddes ett frö

Mina ord måste komma ut. Om jag blir hörd eller ej, så måste jag få ut dom. Orden. Jag måste veta att jag finns. Läser du mina ord, då finns jag väl.

Jag vill bli något som jag inte är. Jag vill bli pappa. Jag behöver veta att jag inte är ensam om att vilja bli det. Den här bloggen är till dig. Till dig som också vill bli förälder, men som inte är det, som inte blir det... som kanske aldrig kommer att bli det.

För över ett år sedan, tidigt i relationen, så bestämde vi oss. Vi vill göra ett barn. I strid mot hur jag tänkte bara ett par år tidigare så ville jag bli pappa. Och jag ville inget hellre. När jag var 27 var det otänkbart, när jag var 29 ville jag inget hellre. Nu är jag nyss fyllda 31, och jag vet inte längre om jag kan bli det.

Vi har gått igenom nervositet, ivrig tilltro, vi har fått hopp, vi har varit gravida, vi har fått våra drömmar krossade av ett mörker mer svart än ord kan beskriva. Vi är inte gravida. Vi har ingen bebis. Vi har oss. Vi gläds i oss. Men saknaden efter det som aldrig fick finnas. Den saknaden måste jag uttala. Annars går jag under.

Jag ska berätta här, om min saknad. Om missfallet. Om längtan. Om att försöka, men misslyckas. Jag vill en dag få berätta här, om glädjen, om livet, om meningen. Jag hoppas.

Den här bloggen är för mig. Och kanske är den också för dig.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, missfall, pappablogg