För över ett år sedan såddes ett frö

Mina ord måste komma ut. Om jag blir hörd eller ej, så måste jag få ut dom. Orden. Jag måste veta att jag finns. Läser du mina ord, då finns jag väl.

Jag vill bli något som jag inte är. Jag vill bli pappa. Jag behöver veta att jag inte är ensam om att vilja bli det. Den här bloggen är till dig. Till dig som också vill bli förälder, men som inte är det, som inte blir det... som kanske aldrig kommer att bli det.

För över ett år sedan, tidigt i relationen, så bestämde vi oss. Vi vill göra ett barn. I strid mot hur jag tänkte bara ett par år tidigare så ville jag bli pappa. Och jag ville inget hellre. När jag var 27 var det otänkbart, när jag var 29 ville jag inget hellre. Nu är jag nyss fyllda 31, och jag vet inte längre om jag kan bli det.

Vi har gått igenom nervositet, ivrig tilltro, vi har fått hopp, vi har varit gravida, vi har fått våra drömmar krossade av ett mörker mer svart än ord kan beskriva. Vi är inte gravida. Vi har ingen bebis. Vi har oss. Vi gläds i oss. Men saknaden efter det som aldrig fick finnas. Den saknaden måste jag uttala. Annars går jag under.

Jag ska berätta här, om min saknad. Om missfallet. Om längtan. Om att försöka, men misslyckas. Jag vill en dag få berätta här, om glädjen, om livet, om meningen. Jag hoppas.

Den här bloggen är för mig. Och kanske är den också för dig.


Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, missfall, pappablogg