Missfallet

Vi vaknade fulla av förväntan. Det tidigarelagda ultraljudet skulle gå fort visste vi. Vi skulle inte kunna se en färdig bebis men vi skulle få se ett hjärta slå. Vi skulle få se magin mellan oss två som blivit ett hjärta som slår. Vi skulle fnissiga gå och köpa vår första bebisklädsel. Vi visste att det var tidigt men livet kan ju inte fortgå om vi hela tiden lever med rädsla att våga ge sig hän. Vi skulle ge oss hän.

Det blev inte så. Jag satte mig brevid dig. Jag var darrig och visste att tårar av stark glädje är de svåraste att hålla tillbaka. Jag försökte vara behärskad. Snart ska vi få se.

Den där transparanta smeten på din mage. Hennes hastiga vana hand som trycker den framtidsliknande scannerapparaten mot din mage. Som så många gånger förr, som så många gånger tidigare samma dag, letar hon efter det där hjärtat.

Inget syns, inget konstigt. Gå på toaletten. För mycket i blåsan. Du kommer tillbaka. Handen letar vant bestämt och utan passion. Utan känsla i rösten så säger hon att det är något fel.

Vår värld rasar. Hon tittar på klockan.

”Det är inget där, jag är hemskt ledsen.”

Jag undrar, hur kan du vara hemskt ledsen, utan att röja en känsla. Ingen mer tid. Nästa på väg in. Vi till ett annat rum. Genom en korridor. Mötte en kvinna med en mage så vacker. Bebisar på planscherna på väggen.

Ny barnmorska. Inte vår egen. Hon hjälper oss räkna det som vi redan räknat på med en mikroekonoms precision. Vi har inte räknat fel. Hjärtat borde synas nu. Men kanske vi ändå har räknat fel. Men ingen mer tid. Nästa på väg in.

”Läs den här.”

En broschyr. Om missfall. Och ändå lite hopp.



Läs även andra bloggares åsikter om missfall, graviditet, bb, ultraljud, barnlöshet, mama mia