Det var inget liv där. Inte heller denna gång. Sorgen är inte lika stor. Inte heller hoppet. Inte heller längtan. Det är som om livet kan sammanfattas i... ingenting.
Det känns inte.
Min hud växer med en centimeter för varje missfall.
Men det känns inte.
Det känns inte att inget känns. För inget.. känns.
Vi väntar på nästa mens. Nästa försök. Sista försöket vi har råd med. Utan pengar, inget liv. Å andra sidan - med pengar, inget liv heller.
Läs även andra bloggares åsikter om missfall, IVF, barnlöshet
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag kan inte säga att jag förstår vad ni går igenom. För då skulle jag ljuga. Men jag kan tänka mig vad ni går igenom. Jag hoppas verkligen, innerligt att tredje försöket blir lyckat. Vet de varför de två tidigare försöken inte gick?
Fast det gör ont, när huden blir större.
Usch, sköt om er!
Skicka en kommentar