Det här är inte livet.
Jag är sur. Du kissar på stickor. Fittmedicin och andra barn som skrattar. Inte mina barn.
Ni pratar om jobb, om kommers, om festen igår och om bröllopet imorgon. Jag ser era läppar röras men jag hör inte vad ni säger.
Jag ser att du rör mig men jag känner inget.
Det här är inte livet.
Vi är inne på vårt femte försök. Tröstlösheten. Imorgon ska det kissas på stickan men vi gjorde det igår. Det borde vi inte ha gjort. Det är ett enda streck som är lika ensamt som mina drömmar. Det är lika lite två streck som du och jag är de tre personer vi vill vara.
Det börjar gå upp för mig. Att jag nog aldrig blir pappa.
Med förtvivlade skrik och ett ansikte av sten. Trevlig helg.
Läs även andra bloggares åsikter om barnlöshet, IVF
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar